Göran Isaksson

Där i hörnet av köksbordet, just under köksklockan i mormor och morfars hus, sitter du fortfarande med din kaffekopp. Det är något stolt och värdigt i din hållning, tålamodet, den där tysta begrundande blicken och de lugna svaren i samtalen. Senare, på kvällen, de dämpade stegen som ibland verkade vilja trampa genom golvet när ingen såg medan du pendlade tvärs genom köket muttrandes under den tunna mustaschen som ingen verkar vilja komma ihåg. Vad var det du såg därifrån hörnet Det var länge sedan, men ändå igår. Inte ofta, men på något sätt jämt. Du var, och är fortfarande, någon att se upp till. Och av någon oerhört märklig anledning är du alltid med mig när jag tvättar bilen, annat också, men speciellt då... lite till, två tag till, du missade en fläck, under kanten... aldrig nedvärderande, utan uppmanande, upplyftande. Det blir bra, bättre, precis lagom perfekt, if Göran approves!

Något vi minns med glädje och värme är middagen hos oss...som du njöt av varmrätten och den hemgjorda glassen....efteråt log du och såg så nöjd ut där du satt i fåtöljen framför brasan, spände dina biceps och sa -Nu har jag fått massor av energi! Jag känner mig stark! Tack för allt, Göran️

Käre Göran! Du tog din sjukdom på allvar. Dolde ingenting. Du var äkta precis som alltid, i små och stora ting. Du drack ur livsglädjens källa och höll hoppets flagga högt. Du vill leva länge, så länge det bara gick. /Din syster Inga-Britt