Magnus Johansson

När jag var riktigt liten innan jag kunde uttala ord så kallade jag dig för Somma. Och fortsatte kalla dig det ganska länge trots att jag lärt mig prata. Jag minns högtidsstunderna när jag fick "sova över" med dig och Lilly i er säng uppe på vindan hos mommo. Jag gosade in mig mellan och bredvid, läste veckotidningen upp och ner och snodde runt med armar och ben genom hela natten. Och jag minns dig som så glad. Vänlig. Trots stökiga barnfötter i ditt ansikte. Alltid hördes ditt visslande från köket eller ute i trädgården. Där Björkarna Susa..... Den melodin är för alltid Magnus för mig. Den är nybakat tunnbröd i ert kök, den är fjällen och den är bärplockning efter Kanuslakivägen. Den är hemma. Och den har fått mig att gråta i hemlängtan så många gånger innan jag till slut flyttade hem igen. Jag är så glad att jag fick berätta för dig hur mycket den visan och du betydde för mig. Och jag är så glad för alla gånger vi pratat om trädgård, odling och för alla syrenbuskar vi planterat tillsammans från Skåne upp till Gällivare. För inte så länge sedan pratade vi om att åldras och jag frågade dig hur gammal du kände dig inombords. Du var alldeles exakt när du sa att du kände dig som 50 år. Och så var det. Trots att du visste om att du var sjuk så kände du nog dig aldrig som gammal och trött. Du mötte livet med en enkelhet. Oavsett vad. Tack finaste Magnus och sov i ro. När björklöven slagit ut kommer jag lyssna till deras sus och minnas dig. Petra

En sista hälsning.

Sov i ro Magnus