Du möter oss ej mer som förr
Välkomnande därhemma
Vid hemmets kära dörr
Där hörs ej mer Din stämma
Din plats är tom vid fönstrets karm
Där du oss väntat ofta
Kring Din gestalt, Din blick så varm
Blott minnets rosor dofta
Sov i ro bästa morbror
Anna-Marita och Robert, Emil och Elsa2021-02-16Anna Borgeryds minnesfond för hållbar utveckling
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.